Tomheten

Tårarna rinner så skärmen blir suddig. Som vår tenniskompis Lotta skrev nyss: Att du, kära Terese, inte kommer sitta där i soffan på tennishallen och vänta på oss, varje fredagsmorgon, det går inte att förstå. Går inte. Du, alltid först på plats – jag, alltid med andan i halsen. Sen njuter vi av veckans höjdpunkt, vår fredagstennis. Med vårt lilla gäng. Under Mackans eller Mickes ledning. Som vi gjort i så många år nu. Genom barn, flyttar, böcker, stora beslut (!) som långt eller kort hår, lycka, bröllop, sorg, livets toppar och dalar. Ända sen du gick fram till mig den där gången, och sa att jag såklart måste ha en träningsbloggare på Veckorevyn! Jamen, såklart. En välbehövlig spark i baken. Det var ju du.

Jag tror också att vi båda insåg att vi var lite lika, i vår eviga ström av nya idéer, planer och projekt? Vår kärlek till skrivande. Och färgen rosa. Men din makalösa optimism, den kommer jag aldrig i närheten av. Din drivkraft, din passion för allt du gör, som gör dig så unik. Din ork och ditt lugn. Din utomjordiska förmåga att köra ett spinningpass FÖRE (!) vår morgontennis (du är också den enda som nånsin fått upp mig på en spinningcykel). Eller din morgonpigghet… Men vi blev vänner och har följts åt genom livet.

En lite speciell vänskap. Inte alls den du har med dina närmaste tjejkompisar. Men tack vare tennisen har vi ALLTID träffats, vilket gör vår vänskap viktig för mig, som inte hinner träffa vänner varje vecka, där vi är, mitt i livet. Eller okej, det där ryms liksom inte i mitt liv. Det får komma sen, tänker jag. Men fredagstennisen har varit helig. Och våra många jämna matcher, genom åren! Tidiga morgnar, sena kvällar. Envisa vinnarskallar båda två. Att ha fått äran att smittas av din kraft, energi och styrka. Fast jag inte haft en chans mot dig senaste två åren. Du spelade järnet på er bana på landet. Jag skyllde på tredje barnet, du längtade så efter att kunna skylla på det. Såg så fram emot det.

Minns när vi körde en match, bara du och jag, i slutet av januari 2010 och du ”hade något roligt att berätta”. Du väntade din älskade pojke. Några månader senare blev jag gravid med min Marianne. Men snart var vi tillbaka på banan igen, du med din järnvilja, dina snabba steg och stenhårda forehand. Här på bilden var jag nygravid med Marianne, du nybliven mamma.

För bara några veckor sedan, i slutet av mars, så tröstade du mig, när jag inte mäktade med att resa mig från stolen, utan kraschade ihop där utanför banan. Du såg direkt hur jag mådde, kramade om mig, tröstade och vi grät båda två. Du hade bråttom till jobbet men stannade en stund extra. Vi snyftade – och skrattade till slut över att vi satt där och snyftade, och du sa till mig att ”Nu måste det bli bättre”. Och jag tänkte att det måste du ha rätt i, efter den tuffa februari ni haft med den stora sorgen över er efterlängtade lille pojke ni förlorat. Nu var det nog. Du var så glad över att nya boken skulle bli utgiven, senare samma dag sms:ade vi. Du skrev så omtänksamt att du tänkte på mig, att du hoppades att jag skulle få tid att andas och ta det lugnt i helgen. Vi utbytte hjärt-emojis och konstaterade att det inte är vår bästa gren att sakta ner. Och så tvärstannade ändå allt. Nu sover du, för att – som din man skriver – ”få ro i själen och sinnet”, omgiven av din älskade familj. Du av alla människor, du urkraft till människa som orkar mer än oss alla andra tillsammans. Livet får inte gå till såhär.

Mina tankar är nu med dina barn, din man, dina nära och kära, i detta ofattbart svåra. Du vill inte ha blommor, inga gåvor, bara att alla skulle tänka på Cancerfonden. Det gör vi, skänker en peng till insamlingen i ditt namn och tänker på dig, kära vän, som vi alltid ska minnas, berätta om, spela för och springa för. Just som hon önskat – #springförterese. Och som hennes vän Anna så skrev: ”Typiskt Terese att ge oss en uppgift hon vet vi mår bra av”. Som gör att man känner livet i sig. Även om livet just nu känns så fruktansvärt orättvist och vi inget hellre vill än att du ska sitta där i soffan, kära Terese, med ett leende, och vänta på oss.

45 reaktioner till “Tomheten

  1. Så fruktansvärt hemskt! Blev chockad när jag hörde. Var så säker på att hon skulle klara sig igenom det här. Läst både hennes och din blogg i alla år. Så sorgligt ❤️

    Gillad av 1 person

    1. Så otroligt sorgligt! Jag blev verkligen tagen av att läsa omTerese. Obegripligt att det kan gå så snabbt. Hon har varit i mina tankar idag och har verkligen gett mig perspektiv på vad som är viktigt i livet.

      Gilla

  2. Du är sååå bra med orden.

    Beklagar sorgen. Hennes öde drabbade mig verkligen rätt in i hjärtat. Så fruktansvärt.
    Tänker på familjen. ❤

    Gillad av 1 person

  3. Så mycket varför som ett så kort liv väcker tankar kring. Den familjens sorg denna vår går inte att greppa. Chocken hos de som är kvar kommer att ta tid att bearbeta och närvaron från nära och bekanta kommer att behövas. Ensamhet är tyvärr alltför vanlig i sorg då många inte törs störa. Jag som inte alls känner Terese och hennes familj har verkligen tänkt på de hela denna helg. Så sorgligt!

    Gillad av 1 person

  4. Orden räcker inte till. Tänker inte ens försöka… Jag har följt Terese sen innan jag blev gravid med min första dotter för 9 år sen. Hon är en inspiratatör. Med sin glädje, energi och peppande inställning till livet. Jag lider med hennes barn, man och närmaste omgivning. Så fruktansvärt sorgligt. Vila i frid fina människa… 💙

    Gillad av 1 person

    1. Så oändligt sorgligt! Svårt att ta in, att saker kan ändras så fort. Lider med hennes närmaste.

      Gilla

  5. Blev så chockad när jag igår läste att familjen tagit avsked. Känner inte T men har inte kunnat sova alls inatt när jag tänkt på hur hemskt de drabbats. Att en så ung, levnadsglad och hälsosam människa ska behöva drabbas så hårt och det gick så fort. Jävla cancer!! Jag ska banne mig börja springa så fort jag fått klartecken på att mina smärtor i bäckenet är ofarliga. Jag gör det för alla dem som inte kan. ❤️

    Gilla

  6. Så fint och bra skrivet Ebba. Kände inte Terese mer än jag har gått på hennes peppande spinningpass för flera år sedan men följt henne sedan dess för inspiration. Detta är ju så ofantligt sorgligt och vill sända en drös med styrkekramar till familjen och er alla nära! Livet alltså. En påminnelse om tacksamhet över sin lilla familj och stök och bök i vardagen känns ju nu så totalt oviktigt. Kram

    Gillad av 1 person

  7. Vilken fin men otroligt sorglig text ❤️ Varma tankar till Terese familj och vänner ❤️💔❤️ En sån obeskrivlig sorg och förlust 💔

    Gillad av 1 person

  8. Det är så oerhört ledsamt. Jag har tänkt så mycket på henne under våren. Har följt Terese lite sporadiskt under många år. Så många gånger har har kikat in på hennes blogg för att få lite pepp inför ett träningspass. Nu har jag precis börjat spela tennis och det går rätt dåligt. Kom nyss hem efter ett pass och läste om det hemska. Men jag kan ju iaf spela tennis!!! Jag tycker ju det är kul även om det inte går så bra -än!! Jag har en insta film på näthinnan från i våras när hon dansar i Thailand. Så mycket liv och kraft trots allt det tuffa hon nyss hade upplevt. Vi får aldrig glömma Terese.

    Gillad av 1 person

  9. Fantastiskt fint skrivet! Jag har gråtit så mycket för Terese, trots att jag inte kände henne. Men när en person i min ålder och med barn i nästan samma ålder som mina går igenom något så fruktansvärt går det inte att hålla tillbaka något. Livet blir med ens så skört.

    Gillad av 1 person

  10. Så oerhört ledsamt. Man blir påmind om hur skört livet är. Jag tänker på alla inblandade och skickar kärlek och styrka ❤️ Har skänkt skänkt en peng till Cancerfonden.

    Gilla

  11. Får så ont i hjärtat. Har skänt till cancerfonden och kommer tänka på Terese när jag springer. Vackert skrivet Ebba dina ord går rakt in i hjärtat ❤

    Gilla

  12. Så förfärligt och jag blir så berörd trots att jag inte känner henne alls. Så ung och mitt i livet – med så mycket framför sig… Så fint skrivet av dig!

    Gilla

  13. Jag bokstavligen gråter, det är så fruktansvärt hemskt och orättvist att en sån färgsprakande person med så mycket energi och livslust fått den värsta domen som en skåning människa kan få. Och hennes familj, bara tanken på att hennes barn ska få växa upp utan sin mamma och hennes man leva utan sim fru är hjärtskärande. All kärlek till Terese, hennes familj samt nära och kära ❤️

    Gilla

  14. Orimligt, ofattbart, orättvist…beskedet om Tess knockade mig totalt. Kan inte ens föreställa mig chocken, smärtan som familjen och vänner går igenom. Vi kan bara vara tacksamma för vad vi har just nu. Njuter extra av barnens varma kroppar, skratt och gråt. Känner mig mer levande men också tom inför livets grymhet och obegriplighet.
    Springer för Tess! Bidrar till forskningen! Fuck cancer!

    Gilla

  15. Så orättvist och så fruktansvärt sorgligt! ALLA mina tankar går till Tereses familj och till dig Ebba. Styrkekramar och all kärlek ❤

    Gilla

  16. Det verkar ibland som att de starkast lysande stjärnorna ska slockna fortast. Så obegripligt sorgligt och orättvist. Finn styrka i det avtryck hon gjort och i den fina vänskap ni haft. All styrka till hennes familj oC vänner.

    Gilla

  17. Så fina ord om Terese. ❤️
    Nu har hon fått somna för gott, men minnet av henne lever kvar hos oss. Mina tankar går nu till hennes familj och vänner.

    Ebba, ta hand om dig och din fina familj! ❤️

    Gilla

  18. Fy faan, rent ut sagt. Så in i hvete hemskt. Usch, jag vet inte vad jag ska skriva. Så, så fruktansvärt. Gråter, ont i magen, hittar inga ord.

    Blev verkligen så ledsen av detta :,(((

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s