En liten tröttis (och min nattliga konversation)

Vår lille älskling, fortfarande inte i form efter helgens körare. Så han fick vara hemma idag också. Han sov dock gott inatt och var glad ikväll! Galoppade en sväng runt köksön med ett tennisrack han hittade i hallen, som genast blev en häst. Såklart. Skönt, då känner man igen vår Ernst. Men nåt är det, för han äter absolut inget, får på sin höjd i sig välling och lite yoghurt. Suck.

I måndags kväll när jag var ensam hemma med barnen blev jag så orolig att jag knappt sov en ordentlig blund. Fick den där malande oroskänslan som liksom inte släpper. Får nästan bara den när Johan är borta och jag är ensam med barnen. Och nån är sjuk, som nu. Dividerar med mig själv. Tänk OM han blir sämre? Äsch, det är ju bara ett virus. Men tänk om han får högre feber? Skärpning, Ebba. Men hur ska jag komma iväg till sjukhus med en sjukling och två sovande syskon? Äh, sjukhus – sov nu. Andas han som vanligt? Är han varm?

Ja, så lät konversationen ungefär i mitt huvud. Nu ska jag försöka att INTE ha den, eftersom jag ska upp och jobba tidigt imorgon. Lång men rolig dag väntar, jag håller på morgonen och förmiddagen i ett stort frukost-event och ska leverera utkast till ett kommande projekt. Sova är nog ändå en bra idé…

9 reaktioner till “En liten tröttis (och min nattliga konversation)

  1. Tips att checka med granne (förutsatt att det finns någon ni känner förtroende för). Är det en krissituation och man måste åka med ett barn till akuten så kan ju en granne (som helst barnen känner igen förstås) vara i ert hem under tiden även om det är natt. Händer ju inte varje dag så jag skulle själv tycka det var ok att ställa upp i en sådan situation. Hoppas han kurerar sig snabbt!

    Gillad av 1 person

  2. Känner så väl igen mig i att bli orolig när jag är ensam med barnen. Otrygg och utsatt på något sätt. Får jättesvårt att slappna av. Bara detta om båda två (3 och 1 år) vaknar och skriker samtidigt i olika rum, och sen lyckas ingen somna om mer den natten, sånt oroar jag mig för. Eller att nån blir sjuk, som sagt. Man löser ju allt man måste lösa, såklart, men anspänningen blir en annan, helt klart. Creds till alla ensamstående föräldrar!

    Gillad av 1 person

    1. Åh, varför är det så skönt att få läsa att det finns andra oroliga mammor därute? Min 4-åring har varit sjuk hela veckan, bättre idag. Trots vanligt virus med hosta och feber (som aldrig gick över 39,5 grader ens) har jag inte kunnat sova. Jag vakar liksom. Slumrar en kvart, sen där direkt och känner på pannan. Tänk OM febern går upp? Och tänker hur märkligt det är att inte alla föräldrar fattar hur livsfarligt det ju är för ett barn att vara sjukt (😅). Jag vill också vara en chill mamma som laddar batterierna när barnet väl sover. Men det kommer nog aldrig att ske, tyvärr. Livets lott! Skönt att jag inte är ensam iallafall.🌷

      PS. Bor också 1 timme från närmsta sjukhus. Men jag är säker på att jag hade varit likadan i stan. 😌 DS

      Gilla

  3. Minns en natt då min då 7 månader gamla Gustav hade feber för att han var förkyld. Jag hade den där oron som du beskriver. Vi bor långt ut på landet, mer än en timme från närmsta sjukhus. Och jag har till skillnad från dig inte en stöttande man, utan det var mer ”äh, lägg dig och sov, det är väl ingen fara, sluta tjata om det nu!” från honom. Tankarna snurrar fortare och fortare därute på landet i mörkret. ”Tänk om han dör bara för att jag inte trotsade maken och åkte in…”

    Jag ringde 1177 och fick prata med den underbaraste människan på denna jord. Hon pratade med gotländsk dialekt och hennes röst var SÅ TRYGG. Minns att hon bland annat sa att Gustav hade så vackert namn och andranamn.

    Hon förklarade att feber inte var farligt så länge den inte var för hög och så länge han fick i sig vätska. Hon sa till mig att fylla nappflaskan med saft (det skulle jag aldrig ha kommit på själv, ängslig som man är för att ”göra fel” med sina små barn när det gäller socker). Hon småpratade med mig som om hon hade all tid i världen.

    Efter samtalet kände jag mig SÅ TRYGG. Att få prata med denna underbara människa var vad jag behövde just då. Hon blev ett substitut för den man jag hade önskat att jag hade fått stöd ifrån. Eller som en extra-mamma som lyssnade på mina bekymmer där mitt i natten. Evigt tacksam. Jag ville skicka blommor eller nåt till henne men hade ju ingen aning om vem hon var…

    Gillad av 1 person

      1. Hej Ebba!

        Ja, för henne var det ju ett vanligt jobbärende, men för mig blev det nåt helt annat. Ett samtal jag kommer minnas med djup tacksamhet. Jag önskar att hon fått veta hur mycket det betydde.

        Minns att jag i den situationen tänkte att det nog var bättre förr. Då man inte kunde googla symptom mitt i natten och skrämma upp sig själv. Och framförallt – att man ofta hade mamma/mormor eller nån annan person nära som man kunde vända sig till och få stöd av. Idag bor man ofta långt från släkten och man lever i sin lilla bubbla. Man har ingen som man kan ”ringa mitt i natten”. Iallafall har inte jag det. Och man har inte den samlade visdomen från föregående generationer att tillgå, utan får förlita sig på google istället för att ”fråga mormor” om tips när bebisen har feber.

        Många kramar till dig, Ebba!

        Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s